coraliine

FÖRTROLLAD

IT'LL BE OVER MY DEATH BODY

- TIME CAN CHANGE ANYTHING, EVEN YOU

Jag låg och tänkte i över en timme hur jag skulle skriva. Skriva till dig hur mycket jag älskade dig, hur mycket jag älskar att vara med dig, hur du förgyller mina dagar, hur du kan få mig att skratta när allt är som värst, hur du alltid har funnits där. Tills jag kom på, det stämmer ju inte ens? Jag älskar dig ja, men jag älskar inte att vara med dig egentligen, att jämnt vara orolig för när du ska åka eller om han är viktigare, du förgyller inte mina dagar längre du gör både mig och dom osäkra, du får mig aldrig att skratta när det är som värst, för det är du som gör det dåligt. Du har egentligen aldrig funnits där.

Att allt egentigen är en lögn om sanningen som jag vill slå mig fri från men är för svag att slåss för.

Att du tänker inte alls på samma sätt som jag. Att du kommer aldrig fatta hur ont det gör att sitta och låta tårarna dränka mig 04:37 på lördag morgon. Jag har inte sovit bra på flera veckor, för jag har mått dåligt över oss. Igen. Egentligen har jag mått dåligt över oss i 2,5 år men inte vågat göra något. För jag behöver inte en till dos av saknad. Men då är vi tillbaks vid samma punkt, saknad av vad? Det finns egentligen inget att sakna?

Det vet jag inte, ingen vet. Men jag har hellre långvarig smålidande än ett hårt knivhugg.
Önskar så att vi kunde bläddra tillbaks. Till då vi inte visste något, då allt bara flöt på.

Låt bara inte ödet bestämma. Jag litar inte på det.

Det finns inte mer, och kommer aldrig bli som förr.